De apatiska

Våren 2006 publicerade Marie Hessle den andra delrapporten, SOU 2006:49, i den statliga utredningen om de apatiska barnen. I den påstods att både simulering och manipulation, i form av förgiftning, tillhör de orsaker som kan förklara barnens symtom.

Därmed tycktes en flera år lång och infekterad debatt vara avgjord. En statlig utredning, med målsättningen att samla och sammanfatta den existerande kunskapen kring barnen med uppgivenhetssymtom, hade slagit fast att de som anklagade barnen för att låtsas vara sjuka, eller föräldrarna för att förgifta sina barn – hade rätt.

Bara några månader senare avslöjade Gellert Tamas i reportaget ”Spelet om de apatiska barnen” i Uppdrag Granskning att det inte fanns ett enda belagt fall av vare sig manipulation eller simulering.

Tamas kunde också visa att barnens symtom inte var nya, inte var unika för Sverige samt att barnen inte blev friska så fort de fick uppehållstillstånd. Samtliga påståenden hade förts fram som sanningar av både den dåvarande socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg och hennes utredare Marie Hessle.

Tre år senare, hösten 2009, följde Tamas upp sitt avslöjande i boken ”De apatiska”.

Flera vetenskapliga rapporter, publicerade i ansedda läkartidningar, har de senaste åren entydigt bekräftat Tamas bild. Här kan du läsa några av de viktigaste.

Redan i den första vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom, anordnad i Uppsala våren 2005 konstaterade de närvarande experterna att barnens uppgivenhetssymtom varken var nya eller specifika för Sverige. De läkare som hade vårdat barnen vittnade också om de långa tillfrisknandeperioderna.

I den andra vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom, anordnad i Göteborg i maj 2007, konstaterade de medverkande svenska och internationella experterna att det råder en »total enighet om att alla misstankar om manipulation och förgiftning som förklaringen till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas«

Konferensen kom också fram till att tidigare trauman, i kombination med den svenska asylprocessen, var viktiga förklaringar till barnens symtom.

Några månader senare konstaterade även författarna till en forskningsrapport, ”Bördan de kom med”, utförd i samarbete mellan Karolinska Institutet och Rädda Barnen, att tidigare trauman verkade spela en avgörande roll för insjuknandet. Av studiens 33 barn hade 31, dvs 94 procent, utsatts för allvarliga hot.

Bara två veckor efter utgivningen av ”De apatiska” publicerades ytterligare en vetenskaplig artikel som helt avfärdade manipulationsteorierna, den här gången i den ansedda medicinska tidskriften Acta Pædiatrica. Studien var utförd på de sjukaste 29 barnen i Stockholm av de två ansvariga för vården; barnläkaren Bernice Aronsson och psykologen Lotta Wiberg. Artikelns tredje medförfattare, Anders Hjern, professor i pediatrisk epidemologi, dvs läran om barnsjukdomars spridning, sammanfattade resultaten med orden:

”Analyser av blod- och urinprover som togs visar att ryktena om att barnens tillstånd skulle ha framkallats av förgiftning saknar all grund. Det finns inte heller några tecken på att de skulle ha simulerat sina symtom.”

I februari 2010 publicerade även Socialstyrelsen en rapport, i form av en förstudie, om de apatiska barnen. I rapporten konstaterades att ”fenomenet med uppgivenhetssymtom är känt sedan lång tid tillbaka”, åtminstone sedan ”1600-talet”, i såväl svensk som utländsk litteratur och därmed varken är något ett nytt – eller för Sverige unikt fenomen. Rapporten slog också fast att symtomen inte kan handla om manipulation.

Socialstyrelsen tog därmed inte bara avstånd från sina tidigare påståenden om manipulation – utan avfärdade samtidigt fullständigt den tidigare socialdemokratiska regeringens, och dess utredares, huvudteser; att de apatiska barnens symtom skulle vara ett nytt, för Sverige unikt fenomen, som dessutom delvis kan förklaras med manipulation.

Och så sent som våren 2012 konstaterade forskare vid Uppsala universitet och Karolinska Institutet i en studie, publicerad i den internationella facktidskriften BMC Research Notes, att samtliga elva undersökta barn uppvisade onormala värden av stressrelaterade hormoner, värden som sedan återgick till det normala när barnen tillfrisknade. “Vår studie är visserligen liten, men resultaten är ändå så tydliga att vi kan avvisa alla påståenden om att barnen simulerat sina symtom. Förändrade halter av olika så kallade steroidhormoner är inte något som kan simuleras fram”, sammanfattade Jonas Bergquist, professor i analytisk kemi och neurokemi vid Uppsala universitet.

Våren 2013 beslöt Socialstyrelsen slutligen att införa en egen diagnoskod för apatiska barn. Sjukdomen klassificeras nu, i läkarmanualen ICD-10, som uppgivenhetssyndrom, med beteckningen F32.3A. “Det är av värde att tillståndet lyfts fram och synliggörs också i sjukdomsklassifikationen”, konstaterade Socialstyrelsen. Den nya diagnoskoden började gälla fr o m 1 januari 2014.

Förutom de ovan nämnda artiklarna och rapporterna finns även en hel del artiklar publicerade i Läkartidningen, under sökbegreppen ”apatiska barn” eller ”uppgivenhetssymtom”. Flera av artiklarna finns också samlade i denna artikelsamling.