Den påstådda indelningen i onda och goda

Hanne Kjöller är ledarskribent på Dagens Nyheter. Kjöller kritiserade i sammanlagt fyra artiklar, på ledarplats och på DN-kultur, både Tamas bok ”De apatiska” och det reportage i Uppdrag Granskning som boken delvis bygger på.

Påstående: Samma dag som “De apatiska” publicerades påstod Kjöller på DNs ledarsida att Tamas målade en svartvit värld, med enbart ”onda” och ”goda”, och hävdade dessutom att Tamas ”genomgående” beskrivit ”de goda” i positiva ordalag samtidigt som han ensidigt beskrivit ”de onda” utifrån påstådda ”personliga tillkortakommanden”.

Vad står i boken: Hur en läsare uppfattar en författares personteckningar är givetvis subjektivt, men det finns inte mycket stöd för Kjöllers påståenden om ensidiga, ”svartvita” personbeskrivningar grundade på ”personliga tillkortakommanden” i ”De apatiska”.

Den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg, en av dem som Kjöller anser ensidigt utmålats som en av de ”onda” beskrivs exempelvis med följande adjektiv av sina vänner och tidigare arbetskamrater:

”Solidarisk”, ”demokratisk”, fantastiskt engagemang”, ”produktiv”, ”jobbade jättehårt”, gjorde ”kloka bedömningar”, ”flitig”, ”duktig”, ”populär hos personalen”, ”rakryggad”, ”förnuftig”, ”resonerande”, ”bra att prata med och inte svekfull”, ”skyllde inte på tjänstemännen utan var en sån som alltid tog på sig allt själv”, ”beslutsam”, ”klok”, ”tar inte saker för givna” samt ”duktig och stenengagerad”.

Den enda person som framför något som skulle kunna betecknas som exempel på ”personliga tillkortakommanden” är den tidigare ärkebiskopen KG Hammar som använder orden ”sur” och ”upprörd” för att beskriva Holmbergs humör på ett möte. Förutom detta beskrivs Barbro Holmberg med utgångspunkt i sina ord och handlingar. Till och med de som stod för motsatta åsikter i sakfrågorna, som exempelvis överläkaren Göran Bodegård, beskriver henne i positiva ordalag.

Under striderna kring de apatiska barnen blev Barbro Holmberg sjuk och Bodegård beskriver hur han, trots deras meningsmotsättningar, oroade sig för hennes vikande hälsa och den ökade ”psykiska skörhet” som han tyckte sig se hos henne i privata, såväl som i offentliga sammanhang: »Jag tyckte faktiskt rätt mycket om henne…, inte minst efter att ha sett hennes starka emotionella reaktion när hon träffade barnen på Eugenia. Hon kändes som en i grunden humanistisk människa. Och jag har ett intryck av att hon också respekterade mig på något sätt.«

Marie Hessle, en annan av de personer som enligt Kjöller ensidigt utmålats som ”ond” av Tamas beskrivs med bland annat följande adjektiv av sina tidigare arbetskamrater och vänner:

”nydanare”, ”orädd”, ”enormt engagemang”, en person som man kan ha ”väldigt, väldigt roligt tillsammans med”, bra på att ”stödja folk omkring sig”, ”mycket sympatisk” och någon som ”brydde sig väldigt mycket om barnen”. En av dem som beskriver Hessle i mycket positiva ordalag är tidigare biståndsministern Jan O Karlsson som konstaterar: ”Jag kände ett mycket stor förtroende för henne”. I ”De apatiska” får Hessle dessutom det kanske starkaste beröm som en människa kan få: Veronica, en överlevande från massakrerna i Rwanda, säger att Marie Hessle räddade hennes liv:

»Jag träffade rätt personer, bland andra Marie Hessle, psykolog på Carlslunds flyktingsluss. Jag ville bara dö, men hon gav mig kraft att orka leva vidare. Marie sa att vi måste fråga Gud varför han hade bestämt att jag skulle överleva. Det var tur att hon sa så, för nu vet jag.«

Inte en enda en av de dussintals recensionerna av ”De apatiska” i dags- eller veckopress, i radio eller tv, delade Kjöllers bild av genomgående ”svartvita” personteckningar utifrån en ensidig uppdelning i ”onda” och ”goda”.

Här kan du se en sammanställning av Kjöllers övriga påståenden:

Tillbaka till debatten om ”De apatiska”